Ölands Historia
Första gången Öland omnämns i en källa är i Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet. I den skildras Öland (”Eowland”) tillsammans med Blekinge Möre och Gotland som länder som tillhörde svearna.
Detta har dock inte hindrat en historiker från att hävda att Öland inte blev en del av Sverige förrän i slutet av 1100-talet. Dessförinnan skulle Öland ha varit självständigt eller kanske ha lytt under Danmark eller någon vendisk furste i nuvarande norra Tyskland. Varken historiska eller arkeologisk källor ger dock något stöd för dessa tankar. Trots dess läge mitt i Östersjön är det helt klart det kulturella inflytandet från Svealand som har dominerat Öland. Att ön skulle ha tillhört Danmark motsägs också av den danske historikern Saxo Grammaticus som omkring år 1200 skrev ett omfattande och mycket patriotiskt verk om sitt lands historia.
Tanken att Öland skulle ha varit självständigt under historisk tid är inte heller särskilt trolig. Denna ö blomstrande redan under järnåldern tack vare dess centrala läge längs Östersjöns handelsleder. Men välståndet och det centrala läget innebar också att Öland var mycket utsatt för det omfattande sjöröveri som var Östersjöns gissel ända fram till 1200-talet. En smal och platt ö som Öland erbjöd befolkningen väldigt lite skydd och det är därför som detta landskap har en så anmärkningsvärd hög koncentration av fornborgar, varav Eketorp är den mest kända. Ölänningarna tillhörde alltså dem som hade mycket att tjäna på en stark kungamakt som kunde bekämpa sjörövarna, och omvänt bör det strategiskt och ekonomiskt viktiga Öland ha legat högt uppe på listan över landområden som en riksbildare skulle vilja lägga under sig.
Den främsta handelsplatsen på Öland var Köpingsvik, och dess tätortsbebyggelse som fanns mellan åren 750 och 1250 har jämförts med Birka. En hämmande faktor var dock avsaknaden av en djuphamn och efter att Kalmar hade grundats på andra sidan sundet i slutet av 1100-talet gick Köpingsvik tillbaka och det utvecklades därför aldrig till en stad. I närheten av Köpingsvik anlades i slutet av 1200-talet Borgholms slott som under medeltiden var en av Sveriges viktigaste borgar. Det skulle dock dröja tills 1816 innan Borgholm blev Ölands första och enda stad.
I samband med Håtunaleken 1306 delades Sverige 1310 mellan kung Birger och hans bröder hertigarna Erik och Valdemar. Öland tillföll hertigarnas lott och när de fördelade landområdena mellan sig 1315 fick Valdemar detta landskap och förlade sitt residens till Borgholm. Fram till 1356 var Öland därefter underhållsland till Valdemars änka Ingeborg som titulerade sig ”hertiginna av Öland”. Danmarks kung Valdemar Atterdag erövrade Öland och Gotland 1361 men hans fogdar slogs ihjäl av allmogen efter hans avfärd. Under 1400-talets unionsstrider var Öland med Borgholms slott det landskap som under längst tid kontrollerades av unionskungarna. Erik av Pommerns förlorade Öland först 1440. Även under nya tiden var Öland en krigsskådeplats och flera sjöslag utkämpades vid dess farvatten.
1800-talet var en fredligare period som kännetecknades av en kraftig befolkningsökning. Jordbrukets kris från och med 1880-talet innebar emellertid en massemigration till Amerika. Fram till 1930 utvandrade 18 000 ölänningar och befolkningen minskade från 38 000 till 27 000. Öns ekonomi fortsatte att stagnera även efter att massemigrationen upphörde vilket bidrog starkt till beslutet att bygga Ölandsbron som invigdes 1972.
Tanken att Öland skulle ha varit självständigt under historisk tid är inte heller särskilt trolig. Denna ö blomstrande redan under järnåldern tack vare dess centrala läge längs Östersjöns handelsleder. Men välståndet och det centrala läget innebar också att Öland var mycket utsatt för det omfattande sjöröveri som var Östersjöns gissel ända fram till 1200-talet. En smal och platt ö som Öland erbjöd befolkningen väldigt lite skydd och det är därför som detta landskap har en så anmärkningsvärd hög koncentration av fornborgar, varav Eketorp är den mest kända. Ölänningarna tillhörde alltså dem som hade mycket att tjäna på en stark kungamakt som kunde bekämpa sjörövarna, och omvänt bör det strategiskt och ekonomiskt viktiga Öland ha legat högt uppe på listan över landområden som en riksbildare skulle vilja lägga under sig.
Den främsta handelsplatsen på Öland var Köpingsvik, och dess tätortsbebyggelse som fanns mellan åren 750 och 1250 har jämförts med Birka. En hämmande faktor var dock avsaknaden av en djuphamn och efter att Kalmar hade grundats på andra sidan sundet i slutet av 1100-talet gick Köpingsvik tillbaka och det utvecklades därför aldrig till en stad. I närheten av Köpingsvik anlades i slutet av 1200-talet Borgholms slott som under medeltiden var en av Sveriges viktigaste borgar. Det skulle dock dröja tills 1816 innan Borgholm blev Ölands första och enda stad.
I samband med Håtunaleken 1306 delades Sverige 1310 mellan kung Birger och hans bröder hertigarna Erik och Valdemar. Öland tillföll hertigarnas lott och när de fördelade landområdena mellan sig 1315 fick Valdemar detta landskap och förlade sitt residens till Borgholm. Fram till 1356 var Öland därefter underhållsland till Valdemars änka Ingeborg som titulerade sig ”hertiginna av Öland”. Danmarks kung Valdemar Atterdag erövrade Öland och Gotland 1361 men hans fogdar slogs ihjäl av allmogen efter hans avfärd. Under 1400-talets unionsstrider var Öland med Borgholms slott det landskap som under längst tid kontrollerades av unionskungarna. Erik av Pommerns förlorade Öland först 1440. Även under nya tiden var Öland en krigsskådeplats och flera sjöslag utkämpades vid dess farvatten.
1800-talet var en fredligare period som kännetecknades av en kraftig befolkningsökning. Jordbrukets kris från och med 1880-talet innebar emellertid en massemigration till Amerika. Fram till 1930 utvandrade 18 000 ölänningar och befolkningen minskade från 38 000 till 27 000. Öns ekonomi fortsatte att stagnera även efter att massemigrationen upphörde vilket bidrog starkt till beslutet att bygga Ölandsbron som invigdes 1972.