Kustvägen mellan Byrum och Äleklinta
Ålderdomlig vägmiljö med förhistoriska husgrunder och gravar samt hamnar, sjöbodplaner, lämningar efter stenbrytning och Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn, nu byggnadsminne.
Från Byerum ner till Äleklinta, en sträcka om drygt 30 kilometer, slingrar sig på landborgskrönet en smal grusväg. Utsikten är storslagen över Kalmarsund i väster och de betade alvarmarkerna i öster. Vägen går längs den öländska stenkusten och återfinns på kartor från 1600-talet men är sannolikt mycket äldre. Utmed hela vägen finns stenbrott i strandlinjen med stora mängder skrotsten. Vägen har haft av stor betydelse för transporter till de olika utskeppningshamnarna. Idag sker stenbrytningen i huvudsak på östra sidan om vägen.
Stenindustrin
Stenindustrin har medeltida anor och dess centrum var vid Horn. Vid Hornsudde anlades under 1500-talet stenhuggarbyn Dälje som var Sveriges första stenhuggarverkstad med statligt beskydd. Stenhuggarmästaren med gesäller avlönades av fogden på Borgholms slott och var kunglig hovleverantör. Anledningar till att stenhuggeriet förlades hit, var tillgången på sten av god kvalitet och det markant ökade behovet av konstfärdigt huggen sten till Borgholms och Kalmar slott. En av de mer betydande stenhuggarmästarna var den från Frankrike inflyttade Roland Moeschlin som bland annat huggit borggårdsbrunnen på Kalmar slott. Strax norr om de gamla stenbrotten på Hornsudde fanns en utskeppningshamn för stenen. Inga lämningar finns kvar idag och sista gången namnet Dälje nämns är 1690. Under 1630-talet verkade konstnären Henrik Damér i Persnäs för att se till brytning av sten till ett gravkor i Strängnäs domkyrka. 1651 finns belagt att "Joen" i Gillberga levererat sten till Borgholms slott. Den sten som levererades bland annat till golvläggning skulle dessutom slipas och till detta användes kreatursdrivna skurverk. Skurverken har varit många och bara vid Hallnäs stenbrott på den östra sidan uppges att upp till 17 skurverk var igång samtidigt. Under 1800-talets senare del började man uppföra vinddrivna skurverk på en rad platser. Vid Jordhamn finns öns enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Invid den restaurerade skurkvarnen finns lämningar av gamla stenbrott och äldre kreatursdrivna skurvandringar. Till stenbrytningen hör även kalkbränning och lämningar efter kalkugnar finns bland annat vid Bruddesta. Vid Grytehamn finns omfattande lämningar efter äldre stenbrytning, men här finns även stenbrott som fortfarande är i bruk genom Ölandssten AB. Hamnen miste sin betydelse helt när Sandviks stora hamnanläggning anlades på 1870-talet.
Fornlämningar
Längs vägen finns talrika fornlämningar i form av husgrundsområden och gravar. Bland annat kan Knisa nämnas med ett 1 x 0,5 kilometer stort område med tolv husgrunder och ett omfattande stensträngssystem. Här kan urskiljas sex gårdar och två mindre gravfält. Vid Lofta och Hjälmstad finns ett husgrundsområde med tio husgrunder men dessutom ett relativt stort antal gravar, de flesta samlade i tre gravfält, om sammanlagt cirka 100 gravar med varierade former. Vid Grytehamn finns tre gravfält nära stranden om cirka 35 gravar, varav elva insjunkningar efter kistgravar. Vid Högåsen finns två gravfält, däribland ett större bestående av närmare 60 anläggningar. I miljön ingår också ett skålgropsblock och nordöst om Högåsen finns ett stensträngssystem. I områdets nordligaste del, vid Norra Grankärret, finns åtta ålderdomliga hägnader, anlagda på strandvallar. Enstaka bronsåldersrösen förekommer, nämnas kan bland annat Bruddesta rör och Blå rör vid Korntorp. Sammantaget visar fornlämningsmiljöerna att även den karga stenkusten har haft en bebyggelse här från åtminstone slutet av äldre järnålder. Man kan också, genom en del av lämningarnas läge i nära kustläge, ana att ekonomin i det förhistoriska samhället, liksom i det historiska, varit differentierad. Byarna i närheten kan ha ägnat sig åt varierade sysslor där bland annat fisket har spelat en stor roll. Det kan också vara så att de gravfält som ligger nära stranden kan representera en befolkning som specialiserat sig sjönäring/seglation. Många av fornlämningsmiljöerna förekommer ofta i anslutning till de platser som i historisk tid utgjort de viktigaste hamn- och fiskelägena.
Utmed vägen finns också välbevarade sjöbodar, bland de mer sevärda är sjöbodarna vid Hornsudde, Gillberga, Jordhamn, Bruddesta och Äleklinta. Vid Hornsudde finns en vårdkaseplats, knutet till ett stenrör som fortfarande är bevarat. Stenröret har även fungerat som sjömärke och är markerat på ett sjökort från 1792.
Stenindustrin
Stenindustrin har medeltida anor och dess centrum var vid Horn. Vid Hornsudde anlades under 1500-talet stenhuggarbyn Dälje som var Sveriges första stenhuggarverkstad med statligt beskydd. Stenhuggarmästaren med gesäller avlönades av fogden på Borgholms slott och var kunglig hovleverantör. Anledningar till att stenhuggeriet förlades hit, var tillgången på sten av god kvalitet och det markant ökade behovet av konstfärdigt huggen sten till Borgholms och Kalmar slott. En av de mer betydande stenhuggarmästarna var den från Frankrike inflyttade Roland Moeschlin som bland annat huggit borggårdsbrunnen på Kalmar slott. Strax norr om de gamla stenbrotten på Hornsudde fanns en utskeppningshamn för stenen. Inga lämningar finns kvar idag och sista gången namnet Dälje nämns är 1690. Under 1630-talet verkade konstnären Henrik Damér i Persnäs för att se till brytning av sten till ett gravkor i Strängnäs domkyrka. 1651 finns belagt att "Joen" i Gillberga levererat sten till Borgholms slott. Den sten som levererades bland annat till golvläggning skulle dessutom slipas och till detta användes kreatursdrivna skurverk. Skurverken har varit många och bara vid Hallnäs stenbrott på den östra sidan uppges att upp till 17 skurverk var igång samtidigt. Under 1800-talets senare del började man uppföra vinddrivna skurverk på en rad platser. Vid Jordhamn finns öns enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Invid den restaurerade skurkvarnen finns lämningar av gamla stenbrott och äldre kreatursdrivna skurvandringar. Till stenbrytningen hör även kalkbränning och lämningar efter kalkugnar finns bland annat vid Bruddesta. Vid Grytehamn finns omfattande lämningar efter äldre stenbrytning, men här finns även stenbrott som fortfarande är i bruk genom Ölandssten AB. Hamnen miste sin betydelse helt när Sandviks stora hamnanläggning anlades på 1870-talet.
Fornlämningar
Längs vägen finns talrika fornlämningar i form av husgrundsområden och gravar. Bland annat kan Knisa nämnas med ett 1 x 0,5 kilometer stort område med tolv husgrunder och ett omfattande stensträngssystem. Här kan urskiljas sex gårdar och två mindre gravfält. Vid Lofta och Hjälmstad finns ett husgrundsområde med tio husgrunder men dessutom ett relativt stort antal gravar, de flesta samlade i tre gravfält, om sammanlagt cirka 100 gravar med varierade former. Vid Grytehamn finns tre gravfält nära stranden om cirka 35 gravar, varav elva insjunkningar efter kistgravar. Vid Högåsen finns två gravfält, däribland ett större bestående av närmare 60 anläggningar. I miljön ingår också ett skålgropsblock och nordöst om Högåsen finns ett stensträngssystem. I områdets nordligaste del, vid Norra Grankärret, finns åtta ålderdomliga hägnader, anlagda på strandvallar. Enstaka bronsåldersrösen förekommer, nämnas kan bland annat Bruddesta rör och Blå rör vid Korntorp. Sammantaget visar fornlämningsmiljöerna att även den karga stenkusten har haft en bebyggelse här från åtminstone slutet av äldre järnålder. Man kan också, genom en del av lämningarnas läge i nära kustläge, ana att ekonomin i det förhistoriska samhället, liksom i det historiska, varit differentierad. Byarna i närheten kan ha ägnat sig åt varierade sysslor där bland annat fisket har spelat en stor roll. Det kan också vara så att de gravfält som ligger nära stranden kan representera en befolkning som specialiserat sig sjönäring/seglation. Många av fornlämningsmiljöerna förekommer ofta i anslutning till de platser som i historisk tid utgjort de viktigaste hamn- och fiskelägena.
Utmed vägen finns också välbevarade sjöbodar, bland de mer sevärda är sjöbodarna vid Hornsudde, Gillberga, Jordhamn, Bruddesta och Äleklinta. Vid Hornsudde finns en vårdkaseplats, knutet till ett stenrör som fortfarande är bevarat. Stenröret har även fungerat som sjömärke och är markerat på ett sjökort från 1792.